En förändrad förtalslagstiftning

Den svenska och den norska förtalslagstiftningen

Enligt svensk lagstiftning innebär förtal att någon sprider negativa uppgifter om en annan person som kan skada den personens anseende. I den svenska lagstiftningen spelar det ingen roll om uppgifterna är sanna eller falska, utan lagen syftar till information som kan leda till att personen i fråga blir utsatt för missaktning från omgivningen. Däremot kan det finnas undantag om personen haft skäl att sprida informationen och om det kan anses försvarligt, till exempel i viss journalistik där det finns ett allmänintresse. Den utsatta personen måste ofta själv väcka åtal, vilket innebär att många förtalsmål drivs som enskilda åtal och inte av åklagare. Undantag finns dock för särskilt allvarliga fall där en åklagare kan välja att driva ärendet. På senare tid har förtalsmål som rör sociala medier och internet blivit allt vanligare, och även här gäller lagstiftningen.

Den norska lagstiftningen liknar den svenska men har några skillnader i detaljer och tillämpning. I Norge innebär förtal att sprida uppgifter om en person som är avsedda att skada deras rykte eller anseende. Även i Norge kan förtal omfatta både sanna och falska uppgifter. Om uppgifterna är sanna kan det i vissa fall vara försvarligt att sprida dem, särskilt om det finns ett starkt allmänintresse i att uppgifterna kommer fram. Rätten kan göra undantag om det finns en godtagbar anledning till spridningen, och om detta anses vara socialt försvarbart. Förtalsmål kan anmälas av den skadelidande personen, men i vissa allvarliga fall kan åklagare driva fallet. Precis som i Sverige blir förtalsmål som rör digitala plattformar och sociala medier allt vanligare i Norge. Norsk lagstiftning om förtal är på många sätt lik den svenska, men har vissa nyanser i hur försvarbarhet bedöms.

Svensk lagstiftning erkänner alltså försvarbarhet som en möjlighet att undgå ansvar för förtal om uppgifterna anses vara av allmänintresse och om det finns sakliga skäl att sprida dem. Även om uppgifterna är sanna, kan spridning ändå anses vara förtal om det inte är motiverat av ett tydligt allmänintresse. I norsk lagstiftning är det tydligare specificerat att förtal kan vara tillåtet om det finns ett ”skyddsvärt intresse” i att uppgifterna sprids. Gränsen för vad som anses vara allmänintresse kan därmed vara något bredare i Norge, särskilt om syftet med spridningen är att avslöja allvarliga missförhållanden. I Sverige måste den förtalade personen ofta själv driva förtalsmål som ett enskilt åtal, eftersom allmänna åklagare sällan tar upp sådana mål. Norska åklagare är mer benägna att ta upp förtalsfall, särskilt om det rör sig om grova brott där samhällets intresse tydligt motiverar åtal.

Offer för sexuella övergrepp och förtalsmål

När ett offer för sexuella övergrepp väljer att offentligt gå ut med sin upplevelse och förövare i Sverige respektive Norge, kan de små men viktiga skillnaderna i förtalslagstiftningen påverka utgången. Om en person offentligt namnger sin förövare i Sverige, skulle domstolen pröva om det fanns ett ”försvarbart syfte” i att sprida uppgifterna. Även om uppgifterna är sanna, kan spridningen ändå anses som förtal om domstolen bedömer att det saknades ett tillräckligt allmänintresse. Detta kan leda till att offret döms för förtal, särskilt om anklagelsen skett på sociala medier.

I Norge skulle domstolen i ett liknande fall bedöma om det fanns ett ”skyddsvärt intresse” av att sprida informationen om förövaren. Om uppgifterna anses viktiga för att exempelvis varna andra eller belysa ett större problem i samhället, kan norska domstolar vara mer benägna att anse spridningen som försvarlig. Norska domstolar lägger ofta större vikt vid den skada och kränkning som offret utsatts för, vilket kan innebära att de ser mer överseende på offrets rätt att dela sin historia. Detta kan leda till ett frikännande i Norge, där samma handling i Sverige hade kunnat leda till en fällande dom. Förtalslagstiftningen i Sverige är alltså till viss del avskräckande, och kan göra att offer tvekar att exponera förövaren av rädsla för rättsliga påföljder. I Sverige måste offret även i de flesta fall driva ett sådant förtalsfall själv, vilket gör det svårare och mer kostsamt om förövaren väljer att stämma dem för förtal. Detta kan avskräcka personer från att tala öppet om sina upplevelser, eftersom offret måste täcka kostnaderna för rättsprocessen. I Norge finns det något större chans att en åklagare kan vara villig att driva ett fall där en utsatt person hänger ut sin förövare. Detta kan ge offret större stöd, i form av exempelvis en offentlig försvarare. Det minskar den ekonomiska bördan för att försvara sig, och kan innebära att fler vågar exponera sina förövare utan samma risk för rättsliga konsekvenser.

Moderatkvinnornas förslag: 

• Introducera en tydligare definition av ”skyddsvärt intresse” i svensk förtalslagstiftning som ger domstolar större utrymme att väga om spridning av förtal kan vara försvarligt på grund av allmänintresse eller för att skydda andra personer.

• Åklagare ska i högre grad kunna ta initiativ till offentliga åtal i förtalsmål som rör sexuella övergrepp eller andra allvarliga brott där förövare exponeras av offret.